Bagarns Hörna

Jag är tillbaka än en gång, inte med guld och inte heller med vackra kvinnor i bagaget.. Utan med erfarenheter som jag tror har gjort mig helare än tidigare.

Resan med stort R är avklarad trots många motgångar och såhär i efterhand så är jag faktiskt väldigt glad att vi klarade oss utan skador och utan skörbjugg. Well, jag är hemma nu iaf.


Jag tänker gå till en aktuell sak som jag valt att skriva om, en stor rädlsa jag hyser.

Rädslan för skogen och allt som dväljs däri.

Ärligt talat, jag fattar inte de så kallade "vildmarksmänniskorna" som kan, och VÅGAR vara ute i naturen själva. Galet. Är dom inte medvetna om farorna som finns i skogen? Och tro mig när jag säger det kära läsare, det är inte bara björnar, rävar, vargar och alla andra rovdjur som gärna sliter dig i stycken som DU bör vara rädd för. Det är det som du inte kan se, men som du känner finns där. Ni vet den där känslan av skräck, skräcken av att inte veta, att inte se, men ändå känna en närvaro av något farligt och fruktansvärt. Det kan vara vadsomhelst egentligen, världen är (vad jag tror) full av varelser som vi inte har sett.

Inte ens med ett skjutvapen skulle jag känna mig trygg, men det är bara för att då har jag chansen att skjuta skallen av mig själv när skiten träffar fläkten. Faktiskt.

Något som följt med mig ända sen jag var en liten knodd är följande scenario; Jag går ut med soporna, det är kolsvart och allmänt skräckinjagande ute. Det kan ha regnat en del så det finns lite dimma, och det är vått på marken. I träden susar vinden förbi, nästan som att den flyr från en fasa utan namn.. Soptunnan står på baksidan huset, jag kan se sjön till höger om mig, mörk och kall. På min vänstra sida ser jag den ödsliga dåligt asfalterade vägen som leder ner mot skogen. Skogen jag många gånger skyndat mig genom på nätterna i fruktan. Jag ser att vissa av gatuljusen där nere inte fungerar, och inser snabbt att det är för att jag och Ted sparkat hårt på stolparna så dom slocknat. Den som gräver en grop eller vad dom säger.. Hursom, jag står själv ute på vägen iförd endast sockar på mina bara fötter, jag springer snabbare utan skor det vet jag. Soporna slänger jag i soptunnan och innan locket gått igen så börjar jag snabbt kuta tyst mot ingången. Det är en bit, skulle gissa på en 20 meter allt som allt, men jag är mycket väl medveten om att fasan är snabbare än mig. Jag kutar utan att vända mig om in genom dörren och slänger igen dörren efter mig. Stängs dörren efter mig så är jag säker, och en stor tyngd av fruktan lyfts från mina axlar och väl inne möts jag av min kära mor.

Det här är ett scenario som faktiskt upprepats så jävla många gånger i mitt liv. Fan vad rädd jag är för skogen.



Den skrämmer skiten ur mig.